Långt emellan uppdateringarna, men det har sina förklaringar. Allt från jobb, till graviditetströtthet och mycket annat. Jag har haft, eller har, en period där jag känner mig ”mätt” på allt som har med handikapp, sjukdom, habilitering, möten, tankar och känslor att göra, har därför inte haft orken eller lusten att skriva så mycket. Har nån kväll, lite då och då, skrivit lite på den nya boken, men det blir liksom inte så som jag har tänkt. Tids nog kommer jag att pussla ihop det till något bra, men jag är liksom inte där än. Ser fram emot bokmässan i September dock. Har väl egentligen ingen aning om vad jag gett mig in i, men alltid lär jag mig nåt nytt. Och dessutom är ju alla äventyr spännande.
Magen växer och jag har börjat känna att det lilla livet sparkar på riktigt. Än är det ju bara jag som känner det, men om nån vecka så kan nog Nicklas och barna känna dom åxå. Mår faktiskt väldigt bra just nu, mår varken illa eller är så där bedövande trött längre. Fogarna har jag mer ont av och får ta det lugnt, kan inte anstränga mig för mycket. Märker att jag får mer ont när inte Nicklas är hemma och jag ensam springer efter en helgalen liten Moa. Hon har lärt sig klättra och är överallt där hon inte får vara, som tex på köksbordet eller på fönsterbrädan bakom soffan eller i köksfönstret och river ner Matildas paprikaplantor. Hon är både högt och lågt, precis som hennes far var när han var liten. Humöret har hon däremot fått efter mig (enligt Nicklas), ettrig som en liten gris är hon. Jäklar va arg hon blir när hon inte får som hon vill. Lilla goa skitunge. Hon är som en gummisnodd. Lyfter man ner henne från en stol eller från bordet, så är hon där lika snabbt igen. Eller när hon lyckades pilla upp grinden för trappan och vi hörde snabba fotsteg som sprang på övervåningen. Då var hon snabbt som en vessla in på Matildas rum, där hon absolut inte får vara. Försigkommen och idérik!
Matilda ska få börja på ridskola till hösten. Då kan hon mer på riktigt vara med och hjälpa till att rida in Sara nästa sommar och tids nog kan jag och hon rida ut på varsinn häst, det kommer att bli så mysigt. Hon blir stor den lilla damen. Börjar skolan till hösten, har ett driv att klara saker själv, hon tänker och funderar i banor som jag inte hade en aning om att hon själv var medveten om. Hon frågade idag om vi inte kunde gå över till grannen och titta när dom mjölkar korna. Hon tror ju visserligen att det är som i Emil i Lönnerberga, att dom mjölkar för hand, men så går det ju inte riktigt till längre. Jag har försökt förklara hur det funkar, men det är nog bättre att hon får se det själv. I morgon ska vi gå över till grannen och titta när dom släpper ut korna. Det ska bli riktigt spännande! Jag har aldrig sett det och inte barna heller, även det blir ett äventyr fast på hemmaplan, nästan. Jag frågade bonden förut om vi kunde få vara med och mjölka nån kväll och det fick vi så gärna så. Härligt med trevliga bönder som grannar.
Samanda ska ju självklart med och titta både i morgon på utsläppet och när det ska mjölkas. Få se hur hennes reaktion blir. Det är lite svårt för henne när det händer mycket på en gång, men jag får försöka förklara så gott jag kan. Igår var det Kamratfest på skolan. Hon såg mest fram emot discot. Självklart skulle hon få dansa, men jag kom ju på att det kanske inte är så smart att placera en epileptiker i ett mörkt rum med blinkande lampor, men det gick utmärkt. Vi var bara där en kort stund och det det var inget väldigt blinkande inte. Det fungerade bra och Samanda var väldigt intresserad av ljusslingorna. Dansade gjorde hon så klart, men det var väldigt varmt både ute och inne, så korta stunder fick det bli.
Värmen ja. Det har gått från konstant regnande till högsommarvärme på noll och ingenting. Det är helt underbart att det äntilgen är grönt, blommor, surrande och fågelkvitter. Det är ljust på kvällen och blå himmel hela dagarna. Varmt som attan, men åh va härligt! Äntligen! Samanda nyser massor på morgonen och får allergimediciner mot det. En tablett varje morgon hjälper bra. Värmen aktar vi oss lite för, eller vi aktar Samadna lite för värmen. Hon känner inte själv när det blir för varmt eller om hon är törstig, så vi försöker hålla alla tre inne när det är som varmast. Det är bättre att dom är ute på morgonen eller senare på eftermiddagen när det är lite svalare. Och så springer vi runt med en kanna vatten åt som titt som tätt 
Värme kan trigga anfall och det tycker vi är onödigt. Vet ju inte om hon reagerar på det, men rädslan för att hon ska gå in i en ny psykos vid nästa anfall gör att vi försöker låta bli de varmaste timmarna utomhus.
Annars flyter det på. Allt blir ju vardag tillslut. Hon går sämre, sämre balans, mycket framåtlutad, tar korta steg och det ”låser” sig för henne ibland så hon inte kan ta ett steg framåt. Hon dreglar mycket. Ramlar en hel del. Pratar slarvigare, det är svårt att höra vad hon säger och hon får ofta upprepa sig. Dels är dessa symtom, eller vad man ska kalla det, är biverkningar av medicinerna hon fick på sjukhuset när vi var inlagda för psykosen i mars och dels ingår det i grunddiagnosen. Hon blir inte längre lika trött och dåsig efter att hon tagit medicinerna, kroppen har vant sig. Och vi med. Myror, flugor och annat som vi inte ser hänger även de med fortfarande och kommer med största sannorlikhet alltid att göra, men hon är inte rädd för det hon ser och det är huvudsaken. Det går att vifta bort det, skämta om det eller leka in det i vardagen. Ser hon myror när vi ska äta, så är dom ju bara hungriga precis som vi, maten i myrstacken har kanske tagit slut, vem vet? Eller så är dom nyfikna på vad vi har för mat, i skogen finns det ju inte köttbullar eller pannkakor. Eller så hejjar som på när hon äter, klappar i händerna (om dom nu har några), tjoar och tjimmar. Hon tycker att det blir roligt när vi hittar på nåt om dom och så är det inte mer med det. Jag tycker att hon har varit så tapper och klarat av att handskas med sina syner oerhört bra. Hon är stark denna lilla tjej!
Nu tänker jag ta en dusch, äta nåt och sen sova. God natt och på återseende 
